Jag har också känslor, tankar och oro... Men det verkar glömmas bort ibland.. Jag har levt med denna oro i 20 år, ängslat och funderat, legat vaken på nätterna och tänkt... Har jag visat nått??! Nä det har jag inte, utav några enkla anledningar... Från början när jag gjorde det så fick jag höra att jag hade känslor kvar för honom, att jag fortfarande älskade honom... Nä det gjorde jag inte, men han är dock far till mina barn och det är en sanning som aldrig går att komma ifrån. Men jag lärde mej att tiga med min oro... När jag visade min oro så blev barnen ännu mer oroliga för "om mamma är orolig så måste det vara farligt", så jag lärde mej att dölja min oro....
Men hur man än vrider och vänder på det så 1) Han ÄR far till mina/våra barn 2) Även om jag inte älskar honom så tycker jag om honom, i alla fall den han en gång var och fortfarande är under alkoholismen 3) Det har alltid funnits ett hopp om att vi skulle kunna umgås normalt kring födelsedagar och storhelger 4) Vi bor på samma ort så det är oundvikligt att vi träffas ibland
Och när jag uttrycker mej krasst (visst) och realistiskt (kallt och hårt och känslolöst enligt en del) att vi kommer aldrig att slippa oron om inte två skilda saker händer, det ena är att han blir helnykterist (men det kommer alltid att finnas ett visst mått av oro ändå då för "en gång alkoholist alltid alkoholist", det är därför det heter "Nykter alkoholist") eller att han "lyckas" med att ta livet av sej och dör så får jag höra att jag önskar livet ur honom, DET gör jag INTE...
Jag VILL INTE att han dör, självklart av anledningen att jag tycker om honom, han är far till våra barn.
Jag VILL att han ska bli nykter!
Jag VILL att han och barnen ska kunna umgås normalt.
Jag VILL att Victor ska ha en "normal" morfar att umgås med
Jag VILL att hans mor ska kunna umgås normalt med sin son
Jag VILL att mina barn ska kunna slippa sin oro, depression och panikångest
Jag VILL att jag ska slippa oro och ångest för vad som kommer att hända nästa gång
Men vem ska JAG prata med om det här?? Jag vill inte tynga barnen mer än de redan har att bära, farmor kan jag inte prata med för det är bara hon som har det värst och ingen ska komma och säga att dom vet hur det är, psykolog har jag inte råd med, Facebook "får" jag inte skriva på för farmor (Usch och fy! Alla kommer ju till henne då och frågar och frågar), dotra vill inte att jag skriver om "vårt" där (iofs förståeligt men det är ju min säkerhetsventil)..... Det har varit många många nätter kudden har varit våt av mina tårar pga oro och ängslan som jag inte kan släppa ut på annat sätt...
Jag VET att jag kommer att få mycket skit för det här blogginlägget sen "för vem som helst kan ju läsa".... Ja men det är MINA känslor som JAG måste få ur mej på NÅTT sätt, till någon...
JAG ORKAR INTE HELLER MER!!!
Min kropp protesterar vilt mot allt det här med ett vansinnesutbrott av pso & PPP, sömn vad är det??
Det handlar inte heller bara om MINA känslor för jag tar på mej allt från barnen också, jag vill lyfta av dom deras oro. När barnen mår dåligt så mår jag dåligt, så enkelt är det.
Jag har själv växt upp med en alkoholist till far så jag förstår och kan sätta mej in i vad ungarna går igenom, även om min far inte "levde farligt" (annat än att han körde bil i fyllan och åkte aldrig fast för det otroligt nog) på samma sätt som T gör...
Men jag får fortsätta hålla alla tankar och känslor inom mej för om jag säger nått så önskar jag ju tydligen livet ur honom....
Under tiden ska jag försöka pusha Peter så han klarar skola, stötta min dotter genom hennes bekymmer och försöka få till mitt eget liv med jobb och fötter..
Missförstå mej rätt nu snälla! Jag pushar gärna min älskade som för att klara skola och få ett bra liv sen, jag hjälper och stöttar gärna min älskade dotter för att hon ska klara skola och få ett bra jobb och klara av allt som hör ihop med familjeliv!
MEN ibland kan det faktiskt bli för mycket även för "Supermamman" i synnerhet om hon inte sätter sej själv först ibland och DET GÖR JAG ALDRIG! min barn kommer ALLTID FÖRST!! Jag älskar er mer än livet självt!
Tror jag tar risken att publicera det här ändå... Folk får väl gnälla på mej då, är ju inte första gången i så fall och lär inte vara sista heller...
Ha en bra söndag =)
Tjingtjing <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar